Kan numera konstatera att 100km löpning är lång löpning. Det är fredag kväll den 30:e juni och årets lapland ultra ska öppnas..

Klockan 18 är det start i gångklassen och med på den startlinjen är Lennart Gabrielsson som jag tillsammans med fjolårsvinnaren Anders Thunberg, tillika arbetskamrat, åkt upp till Adak med. Vädret är perfekt med 20 grader, vindstilla och ingen nederbörd. Startskottet går och Lennart o Co hejas iväg av oss andra. Eftersom han inte känner sig särskilt tränad i år siktar han in sig på något av delmålen 38 eller 42km, men att gå en sådan distans är heller inte fy skam då det tar väldigt lång tid att gå och känslan av att man inte kommer just någon vart är påtaglig.
Vi som ska vara med i löpklassen startar först klockan 22 och dit är det nu fyra timmars lång väntan. Vid 21-tiden börjar man gör sig iordning, klär på sig utstyrseln, smörjer in rumpan med vasselin och tejpar bröstvårtorna för att i möjligaste mån undvika skavsår.
Ställer upp oss vid startlinjen och kl 22 säger det pang och vi drar igång. Positionerar mig lång bak i startfältet för att inte luras upp i för hög hastighet av fartfantomerna i främsta led. Håller en jämn och behaglig hastighet och de första 15 kilometrarna känns hur enkla som helst. Dricker blåbärssoppa vid vätskekontrollerna och det smakar ljuvligt. Utöver det får man ta för sig av vatten, sportdryck, bananer apelsiner saltgurka och brödbitar. Tid och kilometrar rullar på och snart passerar jag marathon-distansen. Det har nu börjat bli kallt och jag är glad att jag hade träningsjackan att hämta vid 30km-kontrollen. Nu börjar löpningen gå tyngre men framförallt börjar fötterna trilskas. Sätter mig ner på sidan av vägen för att få ordning på fossarna, lägger in toapapper i sockarna för att stadga upp där det känns behövligt. När jag sedan ska iväg igen händer något märkligt, jag börjar skaka som ett asplöv om inte värre, har aldrig varit med om att frysa så tvärintensivt förut. Tvingar mig att springa igång och dricker upp den sportdryck som finns kvar i midjebältsflaskan. Nu känns det tungt! 50-km skylten är som bortblåst tills jag slutligen passerar den och efter ytterligare några km börjar krafterna komma tillbaka. Känns bättre och bättre och jag springer om ett par personer som efter maran sprang om mig.
Passerar Slagnäs kl 5.07 på morgonen och det börjar vara varmt o behagligt igen och nu när man springer söderut känns det som att man håller rätt "kurs". Dessvärre är det här det backigare avsnittet och sådant tar ju alltid en del kraft. Runt 70km från start kommer Anders och Lennart i bilen och hejar på. Lennart nöjde sig med 38km gång och Anders hade fått problem med ena knäet och klev av vid marathon-stationen.
Springer vidare men efter runt 80km börjar fötterna göra rejält ont. Måste sätta mig ner någon gång för att för att "knöla till" fötterna. Men fötterna tillsammans med ryggen gör för ont för att jag ska springa vid den här distansen så jag får promenera. Och sakta går det, 5km-tavlorna som tidigare tog ca en halvtimme att passera tar i promenadfart det dubbla. Blir ompasserad av en japan, en irländare och en svensk, vilket känns bittert då det finns kraft att springa men ryggen och fötterna hävdar något annat. Efter 92km börjar det släppa och jag kan springa igen. Drar förbi svensken och irländaren och klockan 10.14, alltså efter drygt ett halvt dygn kommer jag fram till målgången där en samiska tar emot och vi går i mål tillsammans.
Och därmed var det avklarat, med perfekt väder, bra med vätskekontroller och påhejande av hurtigt folk fixades de 100 kilometrarna!
Loppet var en upplevelse som jag är mycket glad över att ha fått upplevt och jag kan rekommendera er att vara med nästa år!